Tack Judith Hemming för ett fantastiskt seminarium med tema ”Couple relationships” i Poitiers tidigare i vår.

Vilka dagar, vilken rikedom! Här kommer några godbitar och reflektioner från dessa dagar – och en workshop i april!

Visst vet vi att anknytningen till våra föräldrar är viktig, liksom vår uppväxt där även vår plats i syskonskaran kan påverka. Men också det faktum att vi genom livet har fångats i olika mönster – vi kan kalla dem olika bördor. Dessa bördor kan vara djupt liggande, inre löften som vi är halvt eller helt omedvetna om. De kan tex låta så här: ”Jag bär sorgen åt dig, mamma, så du slipper” eller ”Kära pappa, jag går istället för dig”. Denna djupa kärlek till våra föräldrar och lojalitet till helheten är enormt stark och påverkar även hur vi relaterar till andra senare i livet. T ex när vi blir kära i en partner och startar en relation.

Själva Givandet och Tagandet kan man säga utgör kittet i en relation och vad händer då om vi har en obalans i denna ”balanserade obalans”? För bäst fungerar det när du kan ge något till din partner och din partner därefter ger något tillbaka, av ungefär samma grad. Men det behöver inte vara samma sak, dvs om du tar ut soporna, kanske din partner istället lagar mat eller diskar, och om du tvättar all tvätt, kanske partnern tar sig an dammsugningen. Dock är det ganska vanligt att vi förväntar oss att få tillbaka exakt samma gest som vi gett, och blir besvikna när det inte sker. Och onödig friktion uppstår som belastar relationen. För vi är alla olika, inte  sant, och det är ju det där ”något” som din partner har som du själv inte har som gör att du känner dig mer komplett tillsammans med honom/henne. Och det visar sig så klart även i vad vi ”gör för” varandra.

The traffic creates the binding /trafiken skapar bindningen

En underbar illustration som Judith gav för att förtydliga hur viktig givandet och tagandet är för relationen var att likna det med när vi går. Vi är då i tillfällig obalans när vi lyfter vänsterfoten för att ta oss framåt ett steg, och sen i tillfällig balans när vi sätter ner foten, för att genast hamna i obalans igen när högerfoten lyfts. I och med denna återkommande rytm av obalans-balans-obalans…  så tar vi oss framåt, på promenaden och i relationen. Och ju mer vi ger och tar till varandra, ju mer glädje ger vi varandra, och desto starkare blir bandet oss emellan. Högtrafik är här en rekommendation!

Kompromissen som verktyg

Vi behöver kunna kompromissa i alla slags relationer. Förutom våra olika personligheter så kommer vi in med en uppsättning normer och historia som färgat, och fortsätter färga oss och som också behöver läggas in i förhandlingsskålen. Om det då är alltför stor olikhet mellan de två parterna så kan helt enkelt kompromissen bli för stor och även det bidra till att ”tippa över” balansen så att relationen till slut dör.

Jag kommer att tänka på alla de filmer om olycklig kärlek jag sett genom åren och hur lätt det är att vilja att paret i fokus ändå ska få varandra. Tex i  filmen Dirty Dancing (nobody puts Baby in the corner…) där Johnny kommer från en enkel bakgrund och låg självkänsla. Han kämpar för att få livet att gå runt med sina dansjobb (och ibland får nöja sig med godis som mat). Som möter Baby/Frances, läkardotter och överklassflicka med gott hjärta som vill hjälpa alla och tror på allas lika värde och rätt till schysst behandling. Såsom hon blivit uppfostrad. Men det räcker inte, gapet är helt enkelt för stort, vilket båda till slut inser.

I andra fall (och filmer) kan det handla om olika religion, ursprung, kultur med mera. Varje gång vi behöver kompromissa så för det med sig att vi delvis ”bedrar” vår tillhörighet till våra tidigare grupper inklusive (men inte bara) vår ursprungsfamilj. Något som både kan smärta och ge oss en känsla av skuld.